Tillbaka till livet

Tre veckor i hemlandet bakom mig. Nu har jag landat. Både fysiskt och psykist. Eller tja. Det gick lätt att ställa om till allt det som är så vant: att stiga upp om morgnarna, gå till jobbet, åka hem från jobbet, tappa bort tiden på internet, snacka samma jargong som tidigare, umgås med vänner och familj och så vidare. Jag tänkte det skulle vara svårare att komma in i rutinerna, men bra så här. En sak har dock definitivt ändrat. Nuförtiden blir jag dödstrött där kring nio-tiden, senast tio. Jag som brukade vara en nattuggla av rang. Kanske lite av jetlaggen ännu hänger med.

Det som varit svårare är att orka ta itu med alla saker som kom emot med pappersvändande, betalande av räkningar, besiktande av bilen och sånt. Sånt smått krafs, värdsliga saker, men ändå många små, små krav på min uppmärksamhet och energi som gör mig trött. Och så förstås omställningar både på jobbet och i det privata. Mitt nya jobb – vikarierande amamuens på ett av stadens konstmuseer – verkar i alla fall superroligt, om än lite krävande att på endast tre futtiga veckor sätta sig in i en utställning och hjälpa till att bygga den. På det privata planet så kan jag berätta att det romantiska förhållandet jag hade har utvecklats till ett mer vänskapligt sådant. Så kan det gå och det är okej det också.

Hur känns det att vara tillbaka? Som om inte mycket skulle ha hänt. Som om världen alltid är den samma. Oavsett i vilken del man befinner sig. Trista attityder och hjärtliga människor finns i alla hörn av världen. Här i den här delen är jag bara mindre anonym. Platserna jag rör mig på är färre och jag kan inte alltid bara dra vidare och tänka att det där får de klura ut själva när stämningen blir gnällig. Inte för att det var speciellt många gnälliga, gnissliga och trista situationer under resan. Jag var ju förunnad lyxen att ganska långt kunna välja mitt sällskap. Givetvis försökte jag hänga med så trevliga typer som möjligt. Och givetvis är jag nu så många upplevelser, perspektiv och bekantskaper rikare. Så staus quo är det inte. Men det i Asien välanvända uttrycket “Same, same but different” stämmer kanske väl in.

Tillbaka till hemkomsten. Jag har kommit tillbaka med ny energi och inspiration för att bygga upp ett liv jag vill leva. Att orka göra val som jag vill göra. Att välja den jag vill vara. Jag vill inte vara kryptisk nu, så jag ska förklara vad jag menar. Motivet bakom resan var förutom att ta en paus och få vara ensam även att få ett tillfälle att fundera på – eller kanske snarare känna efter – var och hur jag vill leva. En viktigt del i bilden av mitt liv är en liten (eller stor) röd stuga på landet, med långa gårdsbyggnader och stor trädgård. Jag vill bo i lugnhet, men inte avsides (inte i Avliden, höhö). Jag vill titta ut genom fönstret i mitt varma, mysiga egna kök och se min gård, se trädgården, se skogen. Jag funderade på situationer när jag mår bra och känner frid. Det är när jag får jobba i egen takt, bygga eller skapa, samla örter, gå utomhus och få inspiration eller bara låta tankarna mala eller när jag får dela med mig av nåt jag tycker om. Prata om sånt jag tycker om och finner intressant. Att ha nåt liknande som volontärer, såsom jag var på ekogårdarna, är inte heller främmande. Att skapa en gemenskap och en helhet dit liksinnat folk är välkomna. Den andra viktiga delen av bilden av mitt liv är ett öppet hjärta. Jag vill verkligen leva utan att döma andra och älska mer (även sånt jag inte helt förstår) och gärna hjälpa människor eller vår planet om jag bara kan. Jag vill ta en ekologisk och hållbar – gärna även delvis självförsörjande – livsstil på allvar. Jag vill yoga. Ofta. Inte bara tänka att jag borde. Jag vill äta bra och gott. Jag vill lita på magkänslan.

Och för att komma fram till det här var jag tvungen att åka till Asien? Nej. Förmodligen inte. Och på nåt vis känns det här ju som gammal skåpmat. Sånt som jag redan gick och tänkte på, i alla fall delar av det eller på ett mindre konkret plan. Men jag ville fundera i lugn och ro. Utan andra röster som påverkar. Samtidigt ville jag också träffa människor som tänker i samma banor. För det är ju ofta såna människor som begett sig iväg till andra sidan jorden. Folk som letar efter “någonting”. Detta någonting är ju olika för var och en, men rätt så ofta handlar det ändå om samma sorts saker. Om att hitta sin plats, hitta sitt eget sätt att uttrycka sig i livet, sitt eget sätt att leva. Och så många olika sätt det finns! Ljuva mångfald.

Så tillbaka i livet, alltså det normala livet, och med tanke på vad jag rabbla upp ovan  tror jag att mitt första stora steg tillbaka i hemlandet är att hitta ett hem. Att på allvar söka upp ett eget hem. Och sen så tar jag det vidare därifrån. Men det kan ni läsa mera om på min ordinarie blogg bohemianmaggie.blogspot.com där jag hädanefter kommer att fortsätta blogga om ekolivet, örter och naturens skafferi, jämställdhet, yoga och allt vad ett bohemiskt liv i Finlands Österbotten innebär.

Tack för att ni läst, kommenterat och följt med! Det betyder mycket för mig att veta att ni fanns där och delade mina upplevelser, frustrationer och glädjeämnen. Hela vägen genom Kina, Tibet, Nepal, Kina igen, Vietnam (norra, centrala), Laos, Thailand, Kambodja, Vietnam (södra), Thailand igen, Burma och Thailand igen.

Asien2015Typ så här reste jag. Det röda landvägen och det blåa med flyg.

Kartan nedan kan man klicka på och är interaktiv och där kan man zooma in närmare.
//widgets.scribblemaps.com/sm/?d=true&z=true&l=true&mc=true&lat=27.076829551347398&lng=94.19083899375005&vz=4&type=hybrid&width=550&height=400&id=asien2015

Advertisements

Reflektioner från Moskva – livet på resa efter ett halvt år

image

På flygfältet i Moskva. Jag är gladare överden stundande hemkomsten än vad minen antyder.

Rubriken syftar inte på blankisen som ni lär ha där hemma i Norden utan på saker jag tänkt på. Både futtiga småsaker och mer övergripande tankar om livet på resande fot. Sitter nu i transit i Moskva (okej tydligen hann jag inte publicera det före avfärd) och är så gott som hemma igen. Här är några saker jag kommit och tänka på:

– efter att ha svettats i sex månader och efter två exceptionellt varma dagar i Thailand med upp till 35 grader kan jag konstatera att jag har en återupptäckt uppskattning för Nordens olika årstider. Den kalla, rena och krispiga luften som känns som om man kunde dricka den och dofterna av snön, våt grönskande mark, sommarängar och fallande löv. Aaaah den rena, lätta luften vi hemma! Det kan verka som en kliché och självklarhet, men det sånt jag ser fram emot nu.

-Jag har vandrat i en hel del djunglar, upp och över många berg och genom otaliga fält, men jag tycker inte att naturen, eller speciellt skogen, doftar här. Eller inte alls i närheten av vad skogen doftar hemma i Norden. Den där underbara trygga doften av mossa och fukt saknas. Hejhopp skogspromenad i Finland här kommer jag!

– Jag tror aldrig tidigare i mitt liv har jag använt en spegel så lite som under den här resan. Ofta gick det flera dagar och ibland en vecka innan jag påmindes om hur mitt ansikten nu egentligen såg ut. Uppfriskande erfarenhet. Visst tog jag ju bilder av mig själv nu som då och då fick ju de agera som spegel. Skönt att glömma bort och strunta i det yttre så totalt för en tid.

Så. Hur känns det nu då att åka hem? Hur har dessa sex månader varit? Befriande är det första ordet som dyker upp i mitt huvud. Jag har varit fri, självständig och förmodligen även självisk ibland. Jag har gjort det jag själv har haft lust med och sällan kompromissat för tillfälliga resekumpaner. Dessa månader har varit fulla med motsatser. Det har varit sex långa och samtidigt flygande korta månader. Det har varit intressant, vackert, hjärteskärande, irriterande, roligt och spännande och så mycket mer. Men ensamt har det aldrig varit (förutom där kring jul då familjen och vänner kändes lite väl långt borta).

Trots att jag reste iväg ensam och allena kände jag aldrig att nu måste jag hitta sällskap. Ibland önskade jag förstås att jag kunde ha delat upplevelser med personer som jag vet skulle ha uppskatta just det ögonblicket, men det var som om meningen hela tiden att jag skulle iväg ensam. Jag är så sjukt glad och tacksam för alla härliga människor jag lärt känna under vägen. Världen är så full av godhet och skratt! Inte alls så farlig som man skulle kunna tro när man sitter där hemma på den trygga soffan. Både lokala och andra backpackers ställer upp och hjälper när det behövs allt som oftast. Så, visst känner jag mig starkare, mer oberörd av livets kurvor och omvägar och jag kommer hem med en större självkännedom. Men ändå är jag fortfarande samma Magdalena. Bara med några fler historier i bagaget nu. Och kanske lite friare. Lite lyckligare.

Det sägs ju att man lätt blir biten av reseflugan när man en gång börjar resa, men just nu är jag mest ivrig med att fortsätta bygga upp mitt liv där hemma. Utforska vidare vad och vem det egentligen är som jag brinner för och vill sätta min energi på. Men visst, ett halvt år räckte ju inte ens nära till att se allt jag vill se så visst kommer jag säkerligen att resa iväg igen på nytt nångång. Men kanske i ett annat format. Vem vet.

Nu börjar jag flumma iväg. Kanske jag behöver landa både fysiskt och psykiskt före jag kan göra en mer sammanhängande summering. Så vi får återkomma. Men jag lämnar er med orden jag redan skrev igår på Instagram när jag avnjöt sista egentliga måltiden i Bangkok, i Asien, under denna här resan. Det kändes som om ett halvt år skulle vara en evighet, men evigheten tar nu slut. Men det har varit en fin resa. En fantastisk resa. En jäkligt häftig upplevelse! Så jag vill säga, kör hårt! Ta fasta på drömmarna och uppfyll dem! Gör det där som du aldrig vågat, hunnit med eller vad det nu kan vara. Var modig, var här, var närvarande i den här stunden. Det jag helt enkelt vill säga är var modiga mina vänner. För det är då man känner livet kittla i maggropen. Livet som fladdrar till i hjärtat.

image

Vid Mount Everest i Tibet.

Yoga every damn day! (Thailand edition)

image

Jag är den andra yogin i mitten, med turkos skjorta.

Under veckan som gått har jag yogat varje dag, två gånger om dagen tillsammans med Yoga Girl aka Rachel Brathen, Dennis och 44 andra yogis. Vilken skön, jobbig och givande vecka!

Vi har befunnit oss på resorten Vikasa på östra sidan av Koh Samui i södra Thailand. Levt lyxliv med frukost- och middagsbuffét, infinity poolar att simma i, parasoll att ligga under, havets brus invid yogasalen, badkar med jacuzzi på rummet (heh, eller alla hade ju inte det) och alltid bara ett stenkast till stranden. Att leva lyxigt i överdimensionerade rum med luftkonditionering som slukar ström, swimmingpoolar som ska tvättas med kemikalier och ett badkar som kan svälja allt för många liter vatten kändes stundvis lite obekvämt. Jag tröstade mig med att maten i alla fall lokal, mest vegetarisk och thailändsk. Och att jag  använde både vatten och luftkonditionering sparsamt, men ändå försökte njuta av det medan jag nu en gång hade det.

Hur som helst, tillbaka till yogan.

image

image

image

Yoga Girl Rachel är något av en kändis på sociala medier och speciellt på Instagram. Hennes bilder av yogapositioner i vackra miljöer, bilder med inspirerande och ärliga texter som är skrivna som om direkt från hjärtat, har fångat miljontals yogis (och kanske en och annan icke-yogi). Rachel visade sig vara precis lika livsglad, varm, öppenhjärtlig och inspirerande i verkligheten. En underbar människa.

image

image

Yogasalen var belägen nere vid havet, invid vattnet så vi kunde både se och höra de turkosa vågorna slå mot klipporna. Morgonyogan började klocka åtta när morgonen ännu var ljummen. Efter det släpade vi oss upp för tusen trappor upp till restaurangen och avnjöt en stor, fräsch frukostbuffét. På dagen när det var hett eller stekthett drog de flesta sig tillbaka till poolen eller stranden. Eftermiddagens yogapass körde igång fem-sex tiden. Rätt så intensiv flow i två till tre timmar varje gång. Andas in, andas ut, sträck framåt, böj ner, och så vidare. Men det kändes varken för tungt eller för lätt. Just passligt, för man kunde ju hoppa över en rörelse eller vinasa om man kände sig trött.

image

image

Dennis och Rachel

Ibland hade vi olika workshops och kollade noggrannare på uppbyggnaden av vissa positioner. Superbra! Jag korrigerade till exempel mitt huvudstående, stod på händer för första gången (med assistans) och gjorde min första “Crow”. Underbart! Men mina muskler var – är ännu – ömma. Muskler som man inte visste att man hade. Tror jag aldrig varit i så bra kondition som efter den här resan efter alla vandringar, retreats och yoga.

Vi gjorde en utflykt i mitten av veckan. Besökte ett vattenfall där några simmade, kolla in tempel, lunchade på en ekologisk farm, åt belgisk choklad på ett litet café, lärde oss att skala kokos och laga kokosolja på en kokosfarm och såg sedan solnedgången vid stranden. Det blev ju inget eftermiddagsyogapass den dagen.

image

image

image

Kokosskalning på gång.

image

Spirulina- och bananshake från hotellets hälsosamma meny.

Yogapassen avslutades alltid i lugnar takt, med djupa strechningar som frigjorde både spänningar och känslor. Allt det som vi har varit med om lagras nämligen i vår kropp. Det kan ta sig i uttryck som spänningar kring till exempel ryggen, axlar, nacken eller höfterna. Speciellt känslor brukar sätta sig i höfterna och speciellt för kvinnor. När man mjuknar upp kroppen, töjer och låter spänningar sakta, sakta lösas upp så händer det saker i både kroppen och sinnet. Känslor frigörs och man släpper sakta taget om det som hänt. Allt i samband med att även spänningen frigörs. Och det var precis det jag gjorde.

När vi tänjde kroppen, benen, höfterna kände jag hur känslor pyrde fram och tårarna sakta började rinna. Min första reaktion var att stoppa det. Det kändes ju pinsamt. Men sakta försökte jag istället släppa taget och låta helande ta plats. Visst finns det mycket spänningar kvar och kroppen är ju smart och släpper bara lite åt gången, i passliga doser och inte allt på en gång. Det här är en av orsakerna varför jag gillar yoga så mycket. Det är inte bara motion, utan läkande för både kroppen och själen. Yoga i kombination med Rachels varma, ärliga och inspirerande ord var som balsam för både kropp och sinnet. En perfekt avslutning på en lång resa.

image

Vägen till Yoga Girl

image

Sista veckan på min halvt år långa resa i Asien har avslutats med en vecka på ett yoga retreat på Koh Samui i södra Thailand. En perfekt avrundning på min resa! Jag har fått privilegiet att yoga tillsammans med den omåttligt populära Yoga Girl, eller Rachel Brathen som hon egentligen heter. Hon är hemma från Sverige, men bor på Aruba med sin man Dennis.

image

Att jag hittade till Yoga Girl Rachels reatreat var en lite märklig historia. Jag såg på Instagram i december nångång att hon hade fått en hel del avbokningar för Thailand-retreaten. Jag kollade hastigt priset och tänkte nehepp, det där är för dyrt och jag vet ju inte exakt var jag är eller vill vara då. I januari kom det ytterligare några avbokningar som Yoga Girl satt ut på Instagram igen och då tänkte jag att jag för skojs skull kan sända ett mail och höra mig för. Internetanslutningen i Burma var inte den bästa så jag dröjde och fundera lite för länge – främst på om priset verkligen var värt det – med mitt svar så även dessa avbokningsplatser gick åt.

image

Desto mer jag tänkte på det ju mer tyckte jag att det skulle passa perfekt in i min reseplan. Den sista reseveckan hade jag nämligen ännu inga planer för och jag hade knappt yogat alls under denna resa. Dessutom var det en unik och once in a lifetime chans att få träffa, yoga med och lära av Yoga Girl Rachel. Det är ju inte precis som att jag brukar hänga på Aruba eller Costa Rica där hon håller timmar och retreats. Strax innan jag for in på meditationscentret skicka jag därför ännu ett mail till Rachels assistent och påminde henne om mitt intresse att delta. Jag tänkte för mig själv att det är väldigt osannolikt att det kommer ytterligare en tredje omgång avbokningar, men OM jag får ännu en chans så ska jag ta den, kosta vad kosta vill. Om det så att säga är meningen att jag ska vara just där den där veckan så ska jag inte längre tveka när universum gång på gång verkar föra tillbaka min uppmärksamhet hit. Är det meningen att jag har nåt viktigt att lära mig där så ska jag ta chansen om den dyker upp ännu en osannolik gång till. Jag tänkte inte ändå på saken så mycket i meditationscentret, men hoppas förstås på svar.

image

Under första “fria” dagen efter meditationscentret, på Koh Phangan under lunchen, plingade det till i mailboxen och där stod bara en kort rad “Är du fortfarande intresserad?”. Endast tre futtiga dagar innan yogakursen skulle börja skickar Rachel assistent ett informationsfattigt men hoppingivande mail om att jag kanske nu har planer för den resterande veckan. Det är svårt att få svar av assistenten, men dagen innan kursen kör igång får jag veta att det finns lediga hotellrum, men om det finns extra plats i yogasalen är ännu osäkert. Efter fortsatt tystnad från assistentens sida besluter jag mig för att trots osäkerheten ändå åka till grannön Koh Samui, dyka upp och hoppas på det bästa. Finns det inte rum i salen får jag i alla fall se ännu en vacker tropisk ö.

När jag dyker upp får jag först skrämselhicka av att receptionisten menar att resorten är fullbokad. Jag förklarar att jag mailat med Rachels assistent och blir hänvisad till Dennis. Det visar sig att Dennis kan ordna upp allt. Han fixar ett superfint rum till ett kraftigt reducerat pris och dessutom har han kollat in yogasalen och menar att det är inga problem att lägga till ytterligare en matta. Wihuuu! “I’m in!”, tänker jag!

Och jestas så glad jag är för det. Att jag fick plats. Att jag fått yoga varje dag såsom Yoga Girl Rachels slogan “Yoga every damn day”. Att jag fått lära mig om både yoga och mig själv. Men mer om det i nästa inlägg.

Allt ordnar sig. Allt ordnar sig alltid till slut på bästa sätt.

image

image

image

Mitt hotellrum med lyxig dubbelsäng och badkar med jacuzzi! Och vilken utsikt. Det här med att bo på flott resort är ju förstås lite problematiskt. Men jag försökte göra vad jag kunde för att minimera vatten- och elkonsumtionen.

Vägar till vänner, stränder och body-paint

image

Efter tystnaden på meditationscentret var det en hel drös av oss som drog vidare till de nära intilliggande öarna. Jag kom bra överens och klickade med en underbar danska, Stephanie, och vi kom faktiskt att resa ihop och dela boende i flera dagar. Ibland träffar man människor som det känns som om man känt dem i flera veckor när man egentligen bara har talat med varann någon dag.

Efter omvägar med tuktuks, bussar, en färja och ännu en tuktuk hittade vi ett trevligt rum vid en vacker strand på ön Koh Phangan. Av en händelse hade en engelsk tjej, Lucy, slagit sällskap med oss när hon frågade efter vägbeskrivning i hamnen när vi stigit av färjan. Vi delade rum för att spara pengar, så det blev skojig en tjejkväll med samtal in i natten med två kvinnor jag känt mindre än 12 timmar. Haha! Visst är livet härligt!? 

image

Stephanie och Lucy.

image

image

image

Vi slappade på stranden, träffade de andra meditationskompisarna för vegan/raw middag en kväll, drack färggranna cocktails i solnedgången och tog det lugnt i några dagar. Jag hyrde en scooter och for och snorklade med några av killarna från retreaten (eller de var försenade, och det var väl jag också och egentligen hade vi inte riktigt kommit överens om någon exakt tid, så vi gick om varann lite grann. Oh well, islandlife…) medan Lucy och Stephanie åkte till centrum för att shoppa. Jag såg så många fina firrar och färggranna koraller när jag snorklade! Jag åkte runt lite på må få och upptäckte ön och njöt av att få köra den lilla automatväxlade scooter upp och ner för branta backar. Koh Phangan kryllar av sköna yoga retreats, vackra stränder, healing- och massageställen, vegetariska och rawinspirera restauranger och annat som kan anses vara avslappnat och hippie. Jag kan definitivt tänka mig att återvända i nåt skede.

Jag passade också på att haka på Lucys planer att gå på halvmåne-fest, som tydligen är legendariska på Koh Phangan. Jag tänkte att jag lika bra kan kolla vad detta Half-moon-party-spektakel handlar om. Det är ju inte som om jag kommer att göra om den här resan inom den närmaste framtiden. Så jag trotsade mina 31 år och hängde med 20+:are och hade en sjukt kul kväll med kroppsmålning, ölspel, rave mitt i djungel och dans tills solen gick upp. För egentligen spelar ju inte åldern så stor roll som attityden gör.

image

image

Nu spenderar jag min sista vecka av ett halvt år av härliga, intressanta, hjärteskärande, sköna, långsamma, frustrerande och lyckliga stunder på ett yoga retreat på grannön Koh Samui. Jag yogar med ingen mindre än den omåttligt populära och kärleksfulla Yoga Girl, eller Rachel Brathen som hon också kallas. Det var en konstig väg som ledde mig hit och här upplever jag nya sidor av både yoga och mig själv. Men mer om det senare. Må gott och njut av livet gott folk!

image

The Suan Mokkh experience – att meditera i tysthet i tio dagar

image

Scroll down to the end of the post for a summery in English. Don’t forget to have a look at the pictures on your way down. 😉

För drygt en vecka sedan återvände jag till den “normala” världen igen efter tio dagar av tystnad, meditation och eftertanke på Suan Mokkh meditationscenter i södra Thailand. Suan Mokkh International Dhamma Hermitage grundades på 1980-talet och har specialiserat sig på att ta emot specifikt utlänningar. De erbjuder 10-dagars meditations retreats i tysthet, varken färre eller fler dagar. Det är seriösa grejer och man ska inte komma dit och larva sig och fuska sig genom programmet. Ändå finns det förstås de som inte orkar eller är tillräckligt motiverade. De flesta som kände så lämnade meditationscentret, men en del stannade kvar och störde resten av oss. Men mer om det senare.

Som den morgontrötta och matglada person som jag är förväntade mig att det skulle vara tufft att stiga upp så himla tidigt, äta så himla lite och meditera så himla många timmar om dagen. Jag mediterar ju nu och då, men aldrig mer än en halv timme eller max en timme åt gången och väldigt sporadiskt. Tystnaden däremot fruktade jag inte alls, utan tänkte att det kirrar jag nog lätt. Jag gillar ju att vara ensam och har törstat efter lugn och ro hela resan. Vad är inte lugnare än att inte behöva tala med någon?

image

Stora meditationshallen / The big meditationshall

Det som visade sig vara mest utmanande var varken maten eller väckningen, utan faktiskt själva meditationen. Att sitta där en halv timme eller timme åt gången flera gånger om dagen och bara koncentrera sig på att andas in och ut, inga visualiseringar eller sånt, bara andningen, gjorde att tankarna studsade hit och dit som en pingisboll på speed. Eller så kämpade jag mot sömnen. Det varma vädret och dåsigheten efter frukost eller lunch mitt på dagen gjorde det ibland omöjligt att hålla upp ögonen.

Jag satt där på min matta och lilla träpall med benen vikta under mig och svajade av och an som en mast i vinden. Ibland gav jag helt enkelt upp och satte mig till rätta med armbågarna vilandes på knäet och huvudet i händerna och slöt ögonen för en liten vila. Det var frustrerande att inte kunna väcka upp sig själv och faktiskt koncentrera sig på meditationen. Även strax före läggdags då vi mediterade sittande var jag så trött så jag brukade istället ge reiki åt mig själv och strunta i meditationen den sista halvtimmen.

image

Klocktornet / The belltower

Men låt mig berätta lite mer om hur dagarna på centret såg ut. Varje morgon var det väckning klockan fyra. Vi vaknade och vände oss i våra enkla sängar av betong när en stor klämtande klocka bröt tystnaden och den lugna morgonnatten. Under tystnad och ofta stor trötthet utförde vi våra morgonsysslor och hasade oss sedan till meditationshallen. Meditation mellan halv fem och fem i en mörk, öppen sal med endast några stora blockljus som spred ett behagligt och mjukt sken för morgontrötta ögon. Jag satt mest och gäspade och nickade hit och dit med huvudet den första halv timmen.

Sen var det yoga för kvinnorna och tai chi för männen. Åh vad jag älskade att få yoga varje morgon! De två första morgnarna gick jag på den ledda yogan, men resten av dagarna gick jag och en handfull andra typer och gjorde egna övningar. Jag gjorde ju förstås ashtanga yoga. Så underbart sätt att väcka kroppen och sinnet! Man blir så lugn, harmonisk och mottaglig för meditation av yogan. Och soluppgången var ju inte heller helt pjåkig att få skåda varje morgon.

image

image

Soluppgång över dammen och yogahallen där vi gjorde egen träning / Sunrise over the pond and the yoga hall for own practice

Efter den mindfulla morgongymnastiken lyssnade vi på Dhamma talk av klostrets abbot som pratade om buddhism och meditation i cirka en halv timme eller timme. Sen mediterade vi fram tills frukost som serverades klockan åtta. Efter frukost hade vi tid att göra små sysslor som att sopa stigar, kratta löv och städa toaletter. Jag hade turen att kunna välja att sopa och kratta kring en mediationshall. Avslappnande och ganska meditativt. Man hade förresten samma syssla varje dag. Vi var lediga fram till klockan tio och de flesta passade på att ta en tupplur eller tvätta kläder.

Förmiddagen gick ut på att lyssna på Dhamma talk om buddhism, meditation och mindfulness i en halv timme eller timme från och med klockan tio och sen meditera sittandes fram till halv tolv. Ibland “mediterande” många redan under Dhamma pratet. De andades djupt in och ut. Ibland riktigt ljudligt… Efter det fick vi sträcka på benen i en halv timme under gående meditation och sen igen en halv timme sittande meditation innan lunch som serverades halv ett.

Efter lunchen hade vi igen fritid fram till klockan halv tre. Vanligtvis tog jag (och tydligen en hel del andra också) en liten tupplur då om man inte sovit efter frukosten. Det var så varmt och man var så mätt och dåsig efter lunchen. Sängen av betong kändes riktigt bekväm när man var tillräckligt trött. Man vande sig snabbt med det hårda sovunderlaget och dynan av trä. Ibland rullade jag i sömnen runt så att jag sov på min filt och då kändes det som om jag låg på en mjuk madrass. Människan är snabb att anpassa sig.

image

Kvinnornas boendekomplex och trädet varunder jag vandrade under gående meditationen / Womens dormitory and the tree I wandered under during walking meditation

image

Innergården i kvinnornas boende / The yard in the womens dorm

image

Duschen / The shower

image

Mitt rum, men utan filt och myggnät / My room, but without the blanket and mosquitonet

image

Sängen av betong och dynan av trä var faktiskt bekvämare än man tror, men jag sov ändå med en skarf på “dynan” / The concrete bed and wooden pillow is more comfortable than you’d think, but I still slept with a scarf on my “pillow”

Halv tre tiden var det igen dags för Dhamma talk eller meditation och sen ännu mer meditation, både sittande, stående och gående fram tills fem tiden då stämningen lättades upp av chanting (“sång”) med en humoristisk munk. Han skojade och berättade lärande historier mellan sångerna. Äntligen fick vi skratta.

Allt var så förfärligt allvarsamt annars och jag saknade verkligen att skratta. Visst kunde man le mot folk, men det är ju inte samma sak som att få skratta uppsluppet. Vid ett tillfälle sade vår meditationsinstruktör att man genom mindfulness och upplysning aldrig mer behöver skratta eller gråta, man är bara lugn och harmonisk. Men vad är det för ett slags liv där man inte skrattar eller gråter? Vem skulle vilja vara en oberörd om än harmonisk människoklump? Är det inte livet att en känner av själva livet? Inte bara observerar det. Så, man kan väl lätt konstatera att jag inte blivit upplyst, eller hjärntvättats för den delen heller, hehe.

image

Den skojiga munken guidade oss i klostret på den elfte dagen / The funny monk guided us around the monastery on the 11. day

Efter teet klocka sex på kvällen hade vi igen fritid och då passade de flesta på att gå och bada i de naturliga heta källorna som fanns på klostret. Halv åtta var det igen dags för mer sittande meditation. En av kvällens höjdpunkter var när vi gick i grupp i gående meditation runt vattendammen, i mörkret, under klar stjärnhimmel, under fullmånen och med några facklor som lyste upp stigen runt dammen. I total tystad. Väldigt stämningsfullt. Vi mediterade sittande eller stående ännu en halv timme innan läggdags klockan nio.

Vi mediterade alltså cirka 6-7 timmar om dagen. De första dagarna kändes dagarna oändligt långa -förmodligen delvis för att vi steg upp så himla tidigt, så frukost kändes som lunch och så vidare – och jag tvivlade starkt på att det var rätt beslut att komma hit. Efter tredje dagen började meditationen löpa bättre och fokus blev allt djupare. Rutinerna började bli vanare och lättare. Sen kändes det som om jag (och tydligen många andra också) gick tillbaka flera steg.

Den sjätte dagen tyckte jag att det mesta som sades var allt för generellt och obegripligt, enkelspårigt och på gränsen till hjärntvätteri. Var fruktansvärt irriterad på vår “allvetande” meditationslärare som bara upprepade samma fraser “Follow the breath. This is the truth, the system.” På eftermiddagen lyckades jag ändå se de positiva bitarna med meditation och buddhism och tänkte att jag får ta det jag behöver, inte allt som serveras. De följande dagarna flöt på i rätt så bra takt med en hel del goda meditationsstunder.

Den nioende och nästsista dagen intensifierades träningen och vi mediterade sittande, stående eller gående i en och en halv timmes eller tre timmars långa pass i totalt 9-10 timmar den dagen! Puh. Vilken dag. Men det var bra att få koncentrera sig längre stunder utan avbrott, för ibland hann man äntligen hitta koncentrationen efter en lång stund av irrande tankar och så ringde klockan och avbröt lugnet. Under den nionde dagen irrade tankarna dock ofta till det stundande slutet av min resa, min familj och alla där hemma och mitt nya jobb. Det känns som om jag äntligen hittade glädjen i att resa hem igen. Skönt.

image

Livets lidande i bildformat / The suffering of life explained in pictures

image

Naturliga heta källor gav bra avkoppling på kvällskvisten / Natural hot spring provided us with time for relaxation in the evening

Vi åt förresten bara två mål om dagen: frukost och lunch, som främst bestod av en enkel rissoppa med färska örter och sen ris med grönsaker och tofu samt frukt till efterrätt. Mellan lunch och gryning drack vi bara te. Detta dels för att vi inte gjorde av med så mycket energi i och med att vi mediterade dagarna i ända och dels för att för mycket mat distraherar en och gör en trött.

Att frossa i godheter, sova för mycket eller använda lyxgrejer går inte riktigt hand i hand med att lyssna innåt, stilla sig och leva ett liv i enkelhet. Helst skulle vi inte ens läsa eller skriva dagbok för att inge stimulera sinnet allt för mycket. Ingen musik eller sång heller. För mycket av det goda gör att vi blir distraherade från det som verkligen är viktigt i livet. Visst, det kan jag hålla med om. Men oj, oj, oj så jag (och mååånga andra) satt och väntade på att den där klockan skulle plinga som betydde att nu är det matdags. Och oj, oj, oj vad jag (och andra) kollade riktigt noga hur många koppar sött chokladte som den glupska bordsgrannen tog. Kvällsteet var nämligen ofta mer som varm choklad än vanligt te och alla skopade glupskt efter en andra eller tredje kopp om det bara fanns. All mindfulness och återhållsamhet for ut genom fönstret när det kom till chokladte och ananasbitar.

image

Förresten, eftersom man inte pratade med nån visste man ju inte heller namnet på någon. Så smeknamn uppstod ju givetvis. Såsom Snåljåpen/ Glupskis som alltid tog extra chokladte och en gång roffade åt sig minst sex små bananer (en-två var kutym), den Maniska Tandtvättaren som alltid verkade ha en tandborste i handen när jag såg henne, Bykerskan som skramlade med hinkarna utanför mitt rum, Red (hon från serien Orange is the new black), Surpuppan som såg ut som om hon svalt arsenik, den Lata Tänkaren som alltid satt på samma bänk i skuggan och bara kollade på folk under de gående meditationssessionerna, Storskägg med ett skägg som gick ända ner till nyckelbenet och den mest irriterande Stortruten som inte kunde hålla käft och viskade och pratade.

De flesta av fördomarna visade ju sig förstås att vara felaktiga när man faktiskt lärde känna folk efteråt. Men Stortruten och hans vänner var fruktansvärt irriterande och jag hittade aldrig någon riktig föreståelse eller förlåtelse gentemot dem. Att de pratade och viskade helt öppet var så oerhört störande för lugnet och gruppdynamiken. Det var väldigt barnsligt, oförskämt och respektlöst mot de andra deltagarna. Vissa hade åkt väldigt långt för att delta i retreaten och för mig var tystnaden en av de viktigaste orsakerna till att jag valde just det här stället. Jag var så arg så jag kokade. Åk hem om ni inte pallar att hålla käft, tänkte jag ilsket för mig själv. Jag funderande barnsligt på små hämndaktioner, såsom krokben, en hotfull lapp under dörren eller nåt så enkelt som att ta “deras” plats i matsalen, men som jag heller aldrig genomförde. Istället fick jag varje gång en rejäl dos övning i mindfullness och i att släppa taget om ilska. Inte mitt problem, deras problem om de inte kan ta tillvara den här möjligheten, försökte jag tänka för mig själv. Jag lyckades till slut släppa ilskan och känslan av oförätt, men nästa dag när jag såg eller hörde dem viska eller prata igen fick jag genomgå hela proceduren på nytt.

Har jag lärt mig nåt nytt? Nåt nytt om mig själv? Hur kändes det att vara tyst i tio dagar? Känner jag mig annorlunda än när innan jag kom till centret? Jag har lärt mig att meditera endast genom att koncentrera mig på andningen och hade nog ett par tillfällen av väldigt djupt koncentration, lugn, harmoni och känsla av lycka eller tillfredsställelse. Jag kände från tidigare att jag är mentalta stark och det här var ett tillfälle att testa det. Det att jag kan bli väldigt arg och oförlåtande när jag känner mig oförrättad och behandlad respektlöst var inget nytt.

Men så värst annorlunda känner jag mig inte och inga stora livsomvälvande insikter. Ett lugn och en del mindre insikter, speciellt under Love and Kindness-meditation om personer jag måste förlåta och händelser som jag bara måste acceptera och släppa. Jag tänkte att tystnaden skulle göra mitt sinne tystare och mer stillsamt, men istället kändes mitt huvud ljudligare än någonsin. Jag har aldrig tidigare märkt hur ofta jag nynnar på sånger om och om igen när jag inte har nåt annat att tänka på. Jag hade två sånger på repeat, Fredrik Furus “Hollywoodhjärta” och “November”. Melankoliska och lugna låtar. Men definitivt inte tyst, men kanske nog ändå rätt så stilla i sinnet.

Det är små, subtila förändringar i attityden, sättet att ta situationer, se på sig själv och omvärlden och så vidare. Subtila förändringar som kräver lite tid att sjunka in och märkas av. Det är i alla fall vad jag tror. Så även om det inte var en livsförändrande upplevelse, var det ändå väldigt givande och jag är glad att jag stod ut och genomförde hela paketet på tio dar. Jag fick en del verktyg att hantera stress och otrevliga, oförskämda typer. Tufft – tuffare än vad kaxiga jag trodde – men man får perspektiv på hur mycket onödigt vi bär på. Både materiella och mentala bördor.

image

Summery in English:
I recently spent ten days in silence, meditating at Suan Mokkh International Dhamma Hermitage. All day long we meditated, meditated, stood and meditated, walked and meditated and then meditated some more. In between we did some chores like raking leaves, sweeping the meditation halls or cleaning the toilet. I was lucky, I managed to sign up for a very meditative chore: raking leaves and sweeping sand. After meals we also had some free time, which most of us used for napping, washing clothes or bathing in the natural hot springs situated on the monastery grounds.

A big bell broke the silence and our sweet dreams at four o’clock every morning. We slept in cells on concrete bed with a wooden pillow. It’s not as bad as it sounds though. The pillow was alright when you put a scarf over it and you quickly got used to the hard surface. I would sometimes in my sleep roll over so I would sleep on my blanket and waking up to that felt like I had suddenly been given a soft matrass to sleep on. We humans adapt quickly.

After morning meditation at 4:30-5:15 we had mindful movement: yoga for the women and tai chi for the men. I loved doing yoga every day! What a perfect way to start the day. We had the choice of doing a class or our own practice. I chose the latter one most of the days and did my ashtanga yoga routine. After yoga followed Dhamma talk by the monastery’s abbot about meditation, mindfulness and Buddhism and then some more meditation before breakfast at eight o’clock. Getting up so early meant seeing the beautiful sunrise everyday. Beautiful!

After breakfast we had some spare time and then the day continued with more Dhamma talk, sitting and walking meditation for a couple of hours. Lunch was served at 12:30 and followed by a few hours of free time, which most of us again spent napping. The afternoon was filled with more Dharma talks about Buddhism, meditation and mindfulness and variations of meditation from 14:30 until 17:ish when the mood finally was brightened by chanting with a monk with a sense of humour. Between the chanting he shared stories and cracked jokes. It was such a relief to finally laugh! Sure you can smile at people, but it is not the same thing as laughing wholeheartedly. Everything and everyone else was so serious and I really missed laughing. Or LOL:ing as the kids would say. At one point our meditation teacher said we would never have to cry or laugh again with the help of mindfulness and enlightenment. What kind of a life is a life without tears or laughter? Isn’t life about feeling life? Not just being a cool and calm lump of human being. What is life without highs and lows? Safe to say I don’t feel enlightened, or brainwashed, he he.

Teatime was at six o’clock, followed by free time (usually bathing in the hot springs) and then evening meditation practice and Dhamma talk at 19:30-21. One of the highlights if the evening was walking meditation around the pond in the moonlight, with the starry sky above, a few torched showing the way and all of this done in total silence. Bedtime at nine o’clock.

We meditated around 6-7 hours per day and ate two meals a day, breakfast and lunch. A simple life of stillness and peace is to avoid excess food, sleep and luxurious things. No stimulating the mind with reading or writing in your journal either. But people, me included, got a bit carried away with greed when it came to delicious hot chocolate tea or pineapple. All mindfulness was forgotten when you saw your neighbour taking seconds or thirds of any treat.

One of the most challenging things was not the silence – I found that easy – nor was it the sleeping on a concrete bed and eating only twice a day, which I had feared to be the hardest things to overcome, but it was the actual meditation. Meditation is familiar to me, but only for half an hour or maximum for one hour and then very sporadically. I was also not used to focus only on the breathing. I have been meditation with different visualisation mostly, so concentrating only on the breath was difficult and quite boring at first. At times my thoughts were bouncing off the walls like a ping pong ball on speed, especially during the first couple of days. I was also doubting my decision to come to the retreat and seriously considered leaving on day two. The days just dragged on and never seemed to end, probably partly because we got up so early. After three days the meditation got gradually easier and I started to enjoy the routines. However, I, and apparently a bunch of others also had a huge set back on day six. The Dhamma talk wasn’t making any sense, everything was explained only in generalisations in a brainwashing kind of way and I felt very irritated with the “all knowing” meditation teacher who kept saying to us that we will “see the truth and how the system functions if we just keep on following the breath”. In the afternoon I came to terms with the situation and to the realisation that I can take what I need from Buddhism and mindfulness, I don’t have to take the whole plate. The remaining days were easier, except for day nine when the practice intensified with 9-10 hours of meditation per day. That was a challenge. But also a rewarding one, because it gave us a chance to go really deep into meditation without being interrupted. I had a bit of a hard time concentrating at times, because I was thinking a lot about my travels coming to an end, my family and everybody back home and my new job. Finally I started to feel really exited about going home.

Another thing I found very challenging was dealing with people breaking the rules and one rule specifically, breaking the silence. It drove me absolutely mad when I heard or saw people talking or whispering. It felt like a personal insult and I found the talking very childish, inconsiderate and rude. I could not understand why they just didn’t leave if they couldn’t shut up. What where they getting out of the experience when they were talking and hardly meditating. It was a great opportunity for me to practice mindfulness and forgiveness. I managed to let the anger and feeling of injustice go in the moment, but when I saw them talking again the following day I had to go through the whole process again. It really disrupted my peace. But I suppose it was a good lesson for me to learn.

So what have I learned? Do I feel any different after leaving the retreat? How did it feel to be silent for ten days? Well, I have learned how to meditate on the breath, which I hadn’t mastered before. I also learned a lot about my self and my buttons and boundaries. I consider myself quite strong mentally and the anger when feeling unjustly treated did not either come as a surprise. I was surprised by how loud my head was was though. I thought everything would be more quiet when the mouth was quiet, but instead my head was playing two songs on repeat _all_ the time. I never realised how much I sing to myself…

So no big life changing revelations. I feel like the same person as before. Instead subtle changes and insights about persons and situations that I need to forgive, view on life, myself and how to handle situations. These subtle changes will also be subtly noticeable. And probably take some time to surface. Softly, gently. So even though I didn’t become enlightened, he he, I still feel it was a very rewarding experience and I am glad I pushed it through the whole ten days. I realised how much unnecessary things we carried around. Both material and mental. Peace out.

Iväg till ett meditationscenter

Tjolahopp! Här stiger jag upp i ottan efter en allt för kort natt för att ta morgontåget söderut. (Säkerhetskopieringen av mina bilder strulade så fick sitta upp sent och pynja med det.) Idag ska jag ta mig till meditationscentret Suan Mokkh. Registreringsdagen är först imorgon, men man kan anlända en dag tidigare och övernatta på klostret i närheten om man vill.

Det kommer alltså att bli tyst från min sida de följande dagarna. Bokstavligen alltså. Tiden på meditationscentret utförs under tystnad. Detta för att man inte ska gå och jämföra och prata bort sin egna individuella upplevelse. Jag tror det kan vara riktigt nyttigt att tystna en stund för att bättre höra vad ens hjärta säger. Det här är en upplevelse som säkert kommer att vara tuff, men som jag också ser fram emot väldigt mycket.

Vi hörs igen i mitten av februari! Ha det gott tills dess!

image

(Och igen, en högst orelaterad bild att illustrera inlägget.)

Efter fem månader på resa – saker jag tänkt på

Följande saker har jag observerat eller tänkt på den senaste tiden:

– desto mer spontan man är och desto mindre man planerar i detalj (eller huvudtaget) ju häftigare backpacker och resenär anses man vara. Kan man luta sig tillbaka och ta dagen som den kommer, aldrig boka nåt på förhand och bara glida med strömmen (eller helst ska man ju förstås gå sin egen väg, ehem, längs banana pancake trail) då är man en riktig backpacker som kan njuta av livet. Ja, lite tillspetsat då förstås.

– jag kastas mellan cynicism och tro på mänskligheten. Det finns så många som vill lura en på pengar, men samtidigt finns det också många som vill hjälpa en bara för att de vill hjälpa en bortkommen turist. Den genuina nyfikenheten för turister blandas med ett driv att sko sig på dessa pengastinna vitansikten. Och sen alla barnsliga, självkoncentrerade och statussökande medresenärer som får mina mungipor att sloka, andningen att bli tung och sinnet mörkt. Och sen möter man hjärtliga turister med ett öppet sinne och hjärta som på riktigt bryr sig om var dom är, vad dom gör och med vem de talar med. Jag är ibland trött och kluven, men visst måste jag ändå fortsätta tro att människan är god, att vi egentligen bryr oss om våra medmänniskor och att världen nog sakta, sakta, sakta blir en lite bättre plats. Vi är ju komplexa mänskliga varelser.

– med det sagt så är jag fortfarande trött i själen. Lite frusen och stel, men mindre än när jag for iväg. Jag vill ju bli hel, men jag vet inte riktigt hur. Hur ska det ens kännas? Allt jag vet är att det känns som om någonting saknas. Allt jag kan göra är att ge mig tid, låta saker sjuka eller stiga till ytan, vilket som. Jag ser fram emot att spendera tio dar i tystnad, mediterande och nedkopplad.

mansplaining är allt för vanligt. Om ni inte är bekanta med uttrycket kan jag ge er några exempel för att förklara vad jag menar. Jag, i egenskap av finländare och konsthistoriker med rätt så bra kunskaper i nordisk historia, får förklarat för mig av en äldre engelsk herreman huruvida Finland geografiskt och kulturellt (inte) hör ihop med övriga Skandinavien. Han har ju ändå besökt Norge och Danmark nån gång och så tycker han att historia är intressant. Jag fick verkligen understryka och upprepa det jag tidigare berättat åt honom om min bakgrund för att han skulle ta min korrigering av hans felantaganden på allvar. I en annan situation var det en kille på 22 år (som aldrig besökt varken Tibet eller Kina) som inte lyssnade eller trodde mig då jag mötte hans påstående om att alla tibetaner hatar Kina med att jag faktiskt pratat med tibetaner som också ser positiva saker med ockupationen (förbättrade vägar och skolor). Istället för att ta till sig en annan persons upplevelser ryckte han på axlarna och hummade misstroget, helt tydligt inte övertygad. Det finns många fler berättelser där jag talat med folk som har en så orubblig tro på sin egen uppfattning om hur saker och ting är att de helt enkelt är usla på att lyssna. Även trots att de kanske samtalar med nån som har större kunskap eller nya perspektiv på saken i fråga. En gemensam nämnare för dessa folk är att de utan undantag varit män. (Jaaja, obligatorisk disclaimer: inte alla män! Kvinnor gör det också!)

– jag känner mig så socialt klumpig när det kommer till att säga adjö till människor jag träffat längs med vägen. Fraserna vi säger till varann känns som tomma plattityder och jag bara önskar att hela stunden ska ta slut så snabbt som möjligt. Jag gillar ju typerna jag träffar och hänger med och man vill ju säga nåt smartare än “det var trevligt att träffas och ha en bra resa!”, men mitt finländska arv med no-nonsense-no-smalltalk gör hela siguationen bara klumpigt.

– hjölp! Snart ska jag på riktigt åka tillbaka till Finland! Sex månader har gått snabbt. Hujedamig så snabbt. Allt för snabbt. Ojojojoj. Men det blir nog bra det också.

Och så en omotiverad bild på den thailändska kungen som avslutning.

image

Ett nedtystat land

image

Häromkvällen i Mandalay var jag och såg på Moustache Brothers satiriska föreställning där de skämtade om Burmas statsskick. Och en hel del även om frugan. Allt varvat med dansnummer i glittriga kostymer. Varje kväll uppför de samma show och intäkterna från biljetterna går till att hjälpa politiska fångar med mediciner, kläder och andra förnödenheter. Det sitter nämligen över 200 politiska fångar i de burmesiska fängelserna. Fångar som sagt “fel” saker vid fel tillfälle eller hållt på med aktivism och demonstrationer.

Även mustaschbröderna har fått skaka galler på grund av att de gjort narr av generaler och landsledare. Sammanlagt 12 år har de suttit fängslade. Den äldre brodern i duon, Par Par Lay dog nyligen (2013) och den yngre brodern Lu Maw menar att han dog en långsam död förorsakad av avsiktlig blyförgiftning från fängelsets vattentankar. Idag kör Lu Maw showen tillsammans med sin kusin, fru, syster och barnbarn.

Satiren kändes rätt så tam med tanke på att de blivit fängslade för den, men jag antar att ett farligt skämt är annorlunda här än vad det är hemma. Exempelvis bad Lu Maw oss turister att låta bli att stjäla från burmeserna. Staten gillar nämligen inte konkurrens. Five-finger-politics kallade han det och satte handen bakom ryggen och vickade inbjudande på fingrarna som för att ta emot en muta. En annan minnesvärd replik var när han berättade att han åkt till Thailand för att besöka tandläkaren. Tandläkaren förundrade sig över att han åkt så långt och om de inte har tandläkare i Burma. Lu Maw förklarade att de nog har tandläkare i Burma men att han måste komma till Thailand för i Burma får han inte öppna munnen. Det lustiga är ju att det finns korn av sanning i det han säger.

Moustache Brothers har till och med visat sin show för Aung Sun Suu Kyi men har senare förbjudits att uppträda inför burmeser. Idag showar de istället enbart för turister hemma i Lu Maws vardagsrum. De har “lov” att göra det, men ändå kommer militären ibland och inspekterar och spelar in vad som sägs som en sorts skrämseltaktik. De låter sig ändå inte skrämmas, menar Lu Maw, eftersom allt för många turister känner till dem och skulle få nys om statens fuffensfasoner om någonting skulle hända.

image

Burmeserna verkar törsta efter att få dela med sig av orättvisorna som de upplever, det som händer bakom kulisserna och hur de skulle vilja att deras land såg ut. De pratar om hur lite de har men hur Burma samtidigt har stora naturtillgångar. Här finns guld, ädelstenar och mineraler, men det syns bara på generalerna och deras fruar.

I samtal med andra turister kommer det fram att har vi märkt av samma jargong. Vi har läst i guideböckerna att vi inte ska föra politik på tal för det kan orsaka problem för lokalbefolkningen. Ändå tar det sällan mer än tio minuter innan burmeserna styr i samtalet på eller åtminstone ger antydningar om militärregimens orättvisor, mutor som en del av vardagen och om hur de vill se en förändring. Jag har till och med blivit visad några dagar gamla bilder på blodiga kroppar från ett pågående inbördeskrig i norr. Ett krig som militärregimen försöker dölja. “Kom, kom turister med era dollars! Myanmar är vackert, trevligt och fullkomligt säkert!”

image

Knaggliga konversationer på Rangoons gator.

Redan första kvällen i Rangoon/ Yangon blev jag inbjuden att samtala med två revolutionistiskt sinnade journaliststuderanden. Den ena var 31 år och den andra 52. De var båda mitt upp i att byta yrkesbana eftersom de verkar ha tröttnat på status quo. Det verkade omöjligt att hindra flödet av frågor om och jämförelser med väst och funderingar kring hur systemet måste ändra och ledarna bytas ut. Jag försökte ibland styra in samtalet på mer neutrala ämnen, men jag måste till slut fråga om det inte var farligt att sitta så här öppet mitt på gatan på en uteservering och prata om det här. De viftade bort min fråga och konstaterade att saker och ting måste, de bara måste, förändras.

Det var synd att språkmuren var så hög och att det var svårt att diskutera djupa ämnen med så få gemensamma ord. Mycket blev säkert osagt, men de upprepade flera gånger att de var glada över att få dela den här stunden och samtalet med mig. Jag var lika tacksam.

Vad kan vi göra? Burmeserna vill ha förändring. Sedan den nya ledningen tillträdde år 2010 har en del saker blivit bättre, såsom gratis skolgång upp till femte klass och öppnare gränser, men det är fortfarande mycket som skaver. Demokrati är icke-existerande. Jag är villrådig, men har gjort det jag gör vilket är att skriva och berätta om det jag ser och upplever. Trots att en del av turisternas pengar oundvikligen hamnar i militärregimens fickor skulle jag ändå råda folk att besöka Burma. Landet är vackert och folket trevligt. Många söker kontakt utåt och turisterna kan fungera som ett fönster till omvärlden. Turisterna kan även ge skydd mot fortsatta övergrepp, ta Moustache Brothers som ett exempel. Burmeserna verkar ändå relativt hoppfulla och säger saker som “inte ännu” och “sen när” som om en förändring av systemet är oundviklig. Men de har ännu en lång väg att vandra och ingen vet riktigt hur många liv det kommer att kräva.

image

Magiska Myanmar

image

Åhhå. Det här hade jag inte förvänta mig. Att Burma, eller Myanmar som de (armén) vill kalla landet nuförtiden, skulle vara så här vackert. Jag hade förväntat mig nåt mer mediokert. Eller nåt mindre spektakulärt än det jag fått se. Visst har bussen också kört genom enformiga och ointressanta karga kullar och fält, men överlag är jag imponerad.

Eftersom jag har publicerat så många bilder på den mer lättillgängliga plattformen Instagram så råder jag er att gå in och kolla där, istället för att jag ska brottas med det nyckfulla burmesiska nätet som inte alltid vill tugga bilder. Min profil finns som bekant på instagram.com/maggieboh.

I korthet har jag gått omkring i Yangon/Rangoon och beundrat gamla hus från kolonialtiden och gyllene pagodas från ännu längre tillbaka. Jag har åkt eller snarare flugit fram i det skumppigaste och underligaste tåget någonsin på vägen till Pyay. Jag har där träffat sköna kanadensare som jag sightseeat och rest tillsammans med. Vi har färdats i en risbuss, eller lokalbuss, som under en (rätt så sömnlös) natt tog oss norrut till Bagan. Eftersom det var en lokalbuss slapp vi också den vanligtvis obligatoriska 20$ inträdesavgiften till Bagan. Pengarna går inte till underhåll av det arkeologiska området utan direkt i den korrupta militärregimens fickor, så vi var glada att slippa betala. Vidare har jag sett den vackraste soluppgången i hela mitt liv. Solen, dimman, tempeltornen över Bagan var en fantastisk och beförande syn. Tänk att jorden kan vara så här vacker. Och så tacksam jag är att fått se detta.

Under en resa österut med en lyxig turistbuss till Kalawe började jag känna mig dålig och jag misstänker mat-/vattenförgiftning. Eftersom min tid i Burma är begränsad till två veckor samlar jag ändå ihop mig och bokar in en tre dagars vandring från Kalawe till Inle Lake. Den första dagen är trög och energilös, men de övriga dagarna kan jag njuta av allt det fina och intressanta. Vi vandrade upp för berg, genom tallskogar, över fält av chili, i dimmiga dalar. Vår guide berättade om legender och växter, men även annat intressant och farligt som jag vill skriva mer om senare. Sovplatserna fanns i en liten bergsby och i ett kloster.

Väl framme i Inle Lake har jag cruisat fram på vattnet i smala, långa motorbåtar, umgåtts och turistat med nya schweiziska vänner och medvandrare, cyklat halvvägs runt sjön, gått på vinprovning och smakat burmesiskt vin. Imorgon blir det mera båtliv och sen en nattbuss norrut till Mandalay, varifrån jag flyger tillbaka till Thailand den 28:e.

Den första februari ska jag nämligen gå på silent retreat i tio dagar i Thailand. Men mer även om det senare.

Det blev inte så kortfattat som jag tänkt mig, men ändå bara en smula av allt jag vill berätta, har gjort och sett. Det blev mest en uppradning av vad jag gjort och jag ber om ursäkt för bristen på beskrivningar av upplevelser, tankar och känslor, men tiden räcker inte till. Kolla istället in mina bilder på Instagram och låt er inspireras av dem. Jag återkommer snart, för det finns några viktiga och hemska saker om Burma som jag vill ännu vill lufta.

Må gott!

image