Scroll down to the end of the post for a summery in English. Don’t forget to have a look at the pictures on your way down. 😉
För drygt en vecka sedan återvände jag till den “normala” världen igen efter tio dagar av tystnad, meditation och eftertanke på Suan Mokkh meditationscenter i södra Thailand. Suan Mokkh International Dhamma Hermitage grundades på 1980-talet och har specialiserat sig på att ta emot specifikt utlänningar. De erbjuder 10-dagars meditations retreats i tysthet, varken färre eller fler dagar. Det är seriösa grejer och man ska inte komma dit och larva sig och fuska sig genom programmet. Ändå finns det förstås de som inte orkar eller är tillräckligt motiverade. De flesta som kände så lämnade meditationscentret, men en del stannade kvar och störde resten av oss. Men mer om det senare.
Som den morgontrötta och matglada person som jag är förväntade mig att det skulle vara tufft att stiga upp så himla tidigt, äta så himla lite och meditera så himla många timmar om dagen. Jag mediterar ju nu och då, men aldrig mer än en halv timme eller max en timme åt gången och väldigt sporadiskt. Tystnaden däremot fruktade jag inte alls, utan tänkte att det kirrar jag nog lätt. Jag gillar ju att vara ensam och har törstat efter lugn och ro hela resan. Vad är inte lugnare än att inte behöva tala med någon?
Stora meditationshallen / The big meditationshall
Det som visade sig vara mest utmanande var varken maten eller väckningen, utan faktiskt själva meditationen. Att sitta där en halv timme eller timme åt gången flera gånger om dagen och bara koncentrera sig på att andas in och ut, inga visualiseringar eller sånt, bara andningen, gjorde att tankarna studsade hit och dit som en pingisboll på speed. Eller så kämpade jag mot sömnen. Det varma vädret och dåsigheten efter frukost eller lunch mitt på dagen gjorde det ibland omöjligt att hålla upp ögonen.
Jag satt där på min matta och lilla träpall med benen vikta under mig och svajade av och an som en mast i vinden. Ibland gav jag helt enkelt upp och satte mig till rätta med armbågarna vilandes på knäet och huvudet i händerna och slöt ögonen för en liten vila. Det var frustrerande att inte kunna väcka upp sig själv och faktiskt koncentrera sig på meditationen. Även strax före läggdags då vi mediterade sittande var jag så trött så jag brukade istället ge reiki åt mig själv och strunta i meditationen den sista halvtimmen.
Klocktornet / The belltower
Men låt mig berätta lite mer om hur dagarna på centret såg ut. Varje morgon var det väckning klockan fyra. Vi vaknade och vände oss i våra enkla sängar av betong när en stor klämtande klocka bröt tystnaden och den lugna morgonnatten. Under tystnad och ofta stor trötthet utförde vi våra morgonsysslor och hasade oss sedan till meditationshallen. Meditation mellan halv fem och fem i en mörk, öppen sal med endast några stora blockljus som spred ett behagligt och mjukt sken för morgontrötta ögon. Jag satt mest och gäspade och nickade hit och dit med huvudet den första halv timmen.
Sen var det yoga för kvinnorna och tai chi för männen. Åh vad jag älskade att få yoga varje morgon! De två första morgnarna gick jag på den ledda yogan, men resten av dagarna gick jag och en handfull andra typer och gjorde egna övningar. Jag gjorde ju förstås ashtanga yoga. Så underbart sätt att väcka kroppen och sinnet! Man blir så lugn, harmonisk och mottaglig för meditation av yogan. Och soluppgången var ju inte heller helt pjåkig att få skåda varje morgon.
Soluppgång över dammen och yogahallen där vi gjorde egen träning / Sunrise over the pond and the yoga hall for own practice
Efter den mindfulla morgongymnastiken lyssnade vi på Dhamma talk av klostrets abbot som pratade om buddhism och meditation i cirka en halv timme eller timme. Sen mediterade vi fram tills frukost som serverades klockan åtta. Efter frukost hade vi tid att göra små sysslor som att sopa stigar, kratta löv och städa toaletter. Jag hade turen att kunna välja att sopa och kratta kring en mediationshall. Avslappnande och ganska meditativt. Man hade förresten samma syssla varje dag. Vi var lediga fram till klockan tio och de flesta passade på att ta en tupplur eller tvätta kläder.
Förmiddagen gick ut på att lyssna på Dhamma talk om buddhism, meditation och mindfulness i en halv timme eller timme från och med klockan tio och sen meditera sittandes fram till halv tolv. Ibland “mediterande” många redan under Dhamma pratet. De andades djupt in och ut. Ibland riktigt ljudligt… Efter det fick vi sträcka på benen i en halv timme under gående meditation och sen igen en halv timme sittande meditation innan lunch som serverades halv ett.
Efter lunchen hade vi igen fritid fram till klockan halv tre. Vanligtvis tog jag (och tydligen en hel del andra också) en liten tupplur då om man inte sovit efter frukosten. Det var så varmt och man var så mätt och dåsig efter lunchen. Sängen av betong kändes riktigt bekväm när man var tillräckligt trött. Man vande sig snabbt med det hårda sovunderlaget och dynan av trä. Ibland rullade jag i sömnen runt så att jag sov på min filt och då kändes det som om jag låg på en mjuk madrass. Människan är snabb att anpassa sig.
Kvinnornas boendekomplex och trädet varunder jag vandrade under gående meditationen / Womens dormitory and the tree I wandered under during walking meditation
Innergården i kvinnornas boende / The yard in the womens dorm
Duschen / The shower
Mitt rum, men utan filt och myggnät / My room, but without the blanket and mosquitonet
Sängen av betong och dynan av trä var faktiskt bekvämare än man tror, men jag sov ändå med en skarf på “dynan” / The concrete bed and wooden pillow is more comfortable than you’d think, but I still slept with a scarf on my “pillow”
Halv tre tiden var det igen dags för Dhamma talk eller meditation och sen ännu mer meditation, både sittande, stående och gående fram tills fem tiden då stämningen lättades upp av chanting (“sång”) med en humoristisk munk. Han skojade och berättade lärande historier mellan sångerna. Äntligen fick vi skratta.
Allt var så förfärligt allvarsamt annars och jag saknade verkligen att skratta. Visst kunde man le mot folk, men det är ju inte samma sak som att få skratta uppsluppet. Vid ett tillfälle sade vår meditationsinstruktör att man genom mindfulness och upplysning aldrig mer behöver skratta eller gråta, man är bara lugn och harmonisk. Men vad är det för ett slags liv där man inte skrattar eller gråter? Vem skulle vilja vara en oberörd om än harmonisk människoklump? Är det inte livet att en känner av själva livet? Inte bara observerar det. Så, man kan väl lätt konstatera att jag inte blivit upplyst, eller hjärntvättats för den delen heller, hehe.
Den skojiga munken guidade oss i klostret på den elfte dagen / The funny monk guided us around the monastery on the 11. day
Efter teet klocka sex på kvällen hade vi igen fritid och då passade de flesta på att gå och bada i de naturliga heta källorna som fanns på klostret. Halv åtta var det igen dags för mer sittande meditation. En av kvällens höjdpunkter var när vi gick i grupp i gående meditation runt vattendammen, i mörkret, under klar stjärnhimmel, under fullmånen och med några facklor som lyste upp stigen runt dammen. I total tystad. Väldigt stämningsfullt. Vi mediterade sittande eller stående ännu en halv timme innan läggdags klockan nio.
Vi mediterade alltså cirka 6-7 timmar om dagen. De första dagarna kändes dagarna oändligt långa -förmodligen delvis för att vi steg upp så himla tidigt, så frukost kändes som lunch och så vidare – och jag tvivlade starkt på att det var rätt beslut att komma hit. Efter tredje dagen började meditationen löpa bättre och fokus blev allt djupare. Rutinerna började bli vanare och lättare. Sen kändes det som om jag (och tydligen många andra också) gick tillbaka flera steg.
Den sjätte dagen tyckte jag att det mesta som sades var allt för generellt och obegripligt, enkelspårigt och på gränsen till hjärntvätteri. Var fruktansvärt irriterad på vår “allvetande” meditationslärare som bara upprepade samma fraser “Follow the breath. This is the truth, the system.” På eftermiddagen lyckades jag ändå se de positiva bitarna med meditation och buddhism och tänkte att jag får ta det jag behöver, inte allt som serveras. De följande dagarna flöt på i rätt så bra takt med en hel del goda meditationsstunder.
Den nioende och nästsista dagen intensifierades träningen och vi mediterade sittande, stående eller gående i en och en halv timmes eller tre timmars långa pass i totalt 9-10 timmar den dagen! Puh. Vilken dag. Men det var bra att få koncentrera sig längre stunder utan avbrott, för ibland hann man äntligen hitta koncentrationen efter en lång stund av irrande tankar och så ringde klockan och avbröt lugnet. Under den nionde dagen irrade tankarna dock ofta till det stundande slutet av min resa, min familj och alla där hemma och mitt nya jobb. Det känns som om jag äntligen hittade glädjen i att resa hem igen. Skönt.
Livets lidande i bildformat / The suffering of life explained in pictures
Naturliga heta källor gav bra avkoppling på kvällskvisten / Natural hot spring provided us with time for relaxation in the evening
Vi åt förresten bara två mål om dagen: frukost och lunch, som främst bestod av en enkel rissoppa med färska örter och sen ris med grönsaker och tofu samt frukt till efterrätt. Mellan lunch och gryning drack vi bara te. Detta dels för att vi inte gjorde av med så mycket energi i och med att vi mediterade dagarna i ända och dels för att för mycket mat distraherar en och gör en trött.
Att frossa i godheter, sova för mycket eller använda lyxgrejer går inte riktigt hand i hand med att lyssna innåt, stilla sig och leva ett liv i enkelhet. Helst skulle vi inte ens läsa eller skriva dagbok för att inge stimulera sinnet allt för mycket. Ingen musik eller sång heller. För mycket av det goda gör att vi blir distraherade från det som verkligen är viktigt i livet. Visst, det kan jag hålla med om. Men oj, oj, oj så jag (och mååånga andra) satt och väntade på att den där klockan skulle plinga som betydde att nu är det matdags. Och oj, oj, oj vad jag (och andra) kollade riktigt noga hur många koppar sött chokladte som den glupska bordsgrannen tog. Kvällsteet var nämligen ofta mer som varm choklad än vanligt te och alla skopade glupskt efter en andra eller tredje kopp om det bara fanns. All mindfulness och återhållsamhet for ut genom fönstret när det kom till chokladte och ananasbitar.
Förresten, eftersom man inte pratade med nån visste man ju inte heller namnet på någon. Så smeknamn uppstod ju givetvis. Såsom Snåljåpen/ Glupskis som alltid tog extra chokladte och en gång roffade åt sig minst sex små bananer (en-två var kutym), den Maniska Tandtvättaren som alltid verkade ha en tandborste i handen när jag såg henne, Bykerskan som skramlade med hinkarna utanför mitt rum, Red (hon från serien Orange is the new black), Surpuppan som såg ut som om hon svalt arsenik, den Lata Tänkaren som alltid satt på samma bänk i skuggan och bara kollade på folk under de gående meditationssessionerna, Storskägg med ett skägg som gick ända ner till nyckelbenet och den mest irriterande Stortruten som inte kunde hålla käft och viskade och pratade.
De flesta av fördomarna visade ju sig förstås att vara felaktiga när man faktiskt lärde känna folk efteråt. Men Stortruten och hans vänner var fruktansvärt irriterande och jag hittade aldrig någon riktig föreståelse eller förlåtelse gentemot dem. Att de pratade och viskade helt öppet var så oerhört störande för lugnet och gruppdynamiken. Det var väldigt barnsligt, oförskämt och respektlöst mot de andra deltagarna. Vissa hade åkt väldigt långt för att delta i retreaten och för mig var tystnaden en av de viktigaste orsakerna till att jag valde just det här stället. Jag var så arg så jag kokade. Åk hem om ni inte pallar att hålla käft, tänkte jag ilsket för mig själv. Jag funderande barnsligt på små hämndaktioner, såsom krokben, en hotfull lapp under dörren eller nåt så enkelt som att ta “deras” plats i matsalen, men som jag heller aldrig genomförde. Istället fick jag varje gång en rejäl dos övning i mindfullness och i att släppa taget om ilska. Inte mitt problem, deras problem om de inte kan ta tillvara den här möjligheten, försökte jag tänka för mig själv. Jag lyckades till slut släppa ilskan och känslan av oförätt, men nästa dag när jag såg eller hörde dem viska eller prata igen fick jag genomgå hela proceduren på nytt.
Har jag lärt mig nåt nytt? Nåt nytt om mig själv? Hur kändes det att vara tyst i tio dagar? Känner jag mig annorlunda än när innan jag kom till centret? Jag har lärt mig att meditera endast genom att koncentrera mig på andningen och hade nog ett par tillfällen av väldigt djupt koncentration, lugn, harmoni och känsla av lycka eller tillfredsställelse. Jag kände från tidigare att jag är mentalta stark och det här var ett tillfälle att testa det. Det att jag kan bli väldigt arg och oförlåtande när jag känner mig oförrättad och behandlad respektlöst var inget nytt.
Men så värst annorlunda känner jag mig inte och inga stora livsomvälvande insikter. Ett lugn och en del mindre insikter, speciellt under Love and Kindness-meditation om personer jag måste förlåta och händelser som jag bara måste acceptera och släppa. Jag tänkte att tystnaden skulle göra mitt sinne tystare och mer stillsamt, men istället kändes mitt huvud ljudligare än någonsin. Jag har aldrig tidigare märkt hur ofta jag nynnar på sånger om och om igen när jag inte har nåt annat att tänka på. Jag hade två sånger på repeat, Fredrik Furus “Hollywoodhjärta” och “November”. Melankoliska och lugna låtar. Men definitivt inte tyst, men kanske nog ändå rätt så stilla i sinnet.
Det är små, subtila förändringar i attityden, sättet att ta situationer, se på sig själv och omvärlden och så vidare. Subtila förändringar som kräver lite tid att sjunka in och märkas av. Det är i alla fall vad jag tror. Så även om det inte var en livsförändrande upplevelse, var det ändå väldigt givande och jag är glad att jag stod ut och genomförde hela paketet på tio dar. Jag fick en del verktyg att hantera stress och otrevliga, oförskämda typer. Tufft – tuffare än vad kaxiga jag trodde – men man får perspektiv på hur mycket onödigt vi bär på. Både materiella och mentala bördor.
Summery in English:
I recently spent ten days in silence, meditating at Suan Mokkh International Dhamma Hermitage. All day long we meditated, meditated, stood and meditated, walked and meditated and then meditated some more. In between we did some chores like raking leaves, sweeping the meditation halls or cleaning the toilet. I was lucky, I managed to sign up for a very meditative chore: raking leaves and sweeping sand. After meals we also had some free time, which most of us used for napping, washing clothes or bathing in the natural hot springs situated on the monastery grounds.
A big bell broke the silence and our sweet dreams at four o’clock every morning. We slept in cells on concrete bed with a wooden pillow. It’s not as bad as it sounds though. The pillow was alright when you put a scarf over it and you quickly got used to the hard surface. I would sometimes in my sleep roll over so I would sleep on my blanket and waking up to that felt like I had suddenly been given a soft matrass to sleep on. We humans adapt quickly.
After morning meditation at 4:30-5:15 we had mindful movement: yoga for the women and tai chi for the men. I loved doing yoga every day! What a perfect way to start the day. We had the choice of doing a class or our own practice. I chose the latter one most of the days and did my ashtanga yoga routine. After yoga followed Dhamma talk by the monastery’s abbot about meditation, mindfulness and Buddhism and then some more meditation before breakfast at eight o’clock. Getting up so early meant seeing the beautiful sunrise everyday. Beautiful!
After breakfast we had some spare time and then the day continued with more Dhamma talk, sitting and walking meditation for a couple of hours. Lunch was served at 12:30 and followed by a few hours of free time, which most of us again spent napping. The afternoon was filled with more Dharma talks about Buddhism, meditation and mindfulness and variations of meditation from 14:30 until 17:ish when the mood finally was brightened by chanting with a monk with a sense of humour. Between the chanting he shared stories and cracked jokes. It was such a relief to finally laugh! Sure you can smile at people, but it is not the same thing as laughing wholeheartedly. Everything and everyone else was so serious and I really missed laughing. Or LOL:ing as the kids would say. At one point our meditation teacher said we would never have to cry or laugh again with the help of mindfulness and enlightenment. What kind of a life is a life without tears or laughter? Isn’t life about feeling life? Not just being a cool and calm lump of human being. What is life without highs and lows? Safe to say I don’t feel enlightened, or brainwashed, he he.
Teatime was at six o’clock, followed by free time (usually bathing in the hot springs) and then evening meditation practice and Dhamma talk at 19:30-21. One of the highlights if the evening was walking meditation around the pond in the moonlight, with the starry sky above, a few torched showing the way and all of this done in total silence. Bedtime at nine o’clock.
We meditated around 6-7 hours per day and ate two meals a day, breakfast and lunch. A simple life of stillness and peace is to avoid excess food, sleep and luxurious things. No stimulating the mind with reading or writing in your journal either. But people, me included, got a bit carried away with greed when it came to delicious hot chocolate tea or pineapple. All mindfulness was forgotten when you saw your neighbour taking seconds or thirds of any treat.
One of the most challenging things was not the silence – I found that easy – nor was it the sleeping on a concrete bed and eating only twice a day, which I had feared to be the hardest things to overcome, but it was the actual meditation. Meditation is familiar to me, but only for half an hour or maximum for one hour and then very sporadically. I was also not used to focus only on the breathing. I have been meditation with different visualisation mostly, so concentrating only on the breath was difficult and quite boring at first. At times my thoughts were bouncing off the walls like a ping pong ball on speed, especially during the first couple of days. I was also doubting my decision to come to the retreat and seriously considered leaving on day two. The days just dragged on and never seemed to end, probably partly because we got up so early. After three days the meditation got gradually easier and I started to enjoy the routines. However, I, and apparently a bunch of others also had a huge set back on day six. The Dhamma talk wasn’t making any sense, everything was explained only in generalisations in a brainwashing kind of way and I felt very irritated with the “all knowing” meditation teacher who kept saying to us that we will “see the truth and how the system functions if we just keep on following the breath”. In the afternoon I came to terms with the situation and to the realisation that I can take what I need from Buddhism and mindfulness, I don’t have to take the whole plate. The remaining days were easier, except for day nine when the practice intensified with 9-10 hours of meditation per day. That was a challenge. But also a rewarding one, because it gave us a chance to go really deep into meditation without being interrupted. I had a bit of a hard time concentrating at times, because I was thinking a lot about my travels coming to an end, my family and everybody back home and my new job. Finally I started to feel really exited about going home.
Another thing I found very challenging was dealing with people breaking the rules and one rule specifically, breaking the silence. It drove me absolutely mad when I heard or saw people talking or whispering. It felt like a personal insult and I found the talking very childish, inconsiderate and rude. I could not understand why they just didn’t leave if they couldn’t shut up. What where they getting out of the experience when they were talking and hardly meditating. It was a great opportunity for me to practice mindfulness and forgiveness. I managed to let the anger and feeling of injustice go in the moment, but when I saw them talking again the following day I had to go through the whole process again. It really disrupted my peace. But I suppose it was a good lesson for me to learn.
So what have I learned? Do I feel any different after leaving the retreat? How did it feel to be silent for ten days? Well, I have learned how to meditate on the breath, which I hadn’t mastered before. I also learned a lot about my self and my buttons and boundaries. I consider myself quite strong mentally and the anger when feeling unjustly treated did not either come as a surprise. I was surprised by how loud my head was was though. I thought everything would be more quiet when the mouth was quiet, but instead my head was playing two songs on repeat _all_ the time. I never realised how much I sing to myself…
So no big life changing revelations. I feel like the same person as before. Instead subtle changes and insights about persons and situations that I need to forgive, view on life, myself and how to handle situations. These subtle changes will also be subtly noticeable. And probably take some time to surface. Softly, gently. So even though I didn’t become enlightened, he he, I still feel it was a very rewarding experience and I am glad I pushed it through the whole ten days. I realised how much unnecessary things we carried around. Both material and mental. Peace out.
Typ så här reste jag. Det röda landvägen och det blåa med flyg.
Bohemian Ideals 